freddisen

Jag kan ju inte annat än konstatera att jag är sämst på att blogga.. är nästan ingen idé att jag ens har en blogg känns d som just nu för jag skriver verkligen aldrig.. d är såå mkt som jag skulle ha skrivit om men jag jag vet inte om jag kanske bara är lat för d har verkligen inte blivit av å så läser man massa andra bloggar så känner man "va fan ska jag skriva om mitt liv för?" d blir liksom så obetydligt eftersom jag har inga miljoner som jag kan shoppa för varje dag, inte så speciellt mkt fritid att spendera me kompisar, går inte på några vilda fester eftersom d är mitt i tävlingssäsongen så alkohol skulle förstöra i princip allt som jag har försökt bygga upp dom närmaste månaderna (,om nu d skulle räcka) å ingen pojkvän att göra allt d där man brukar.. d känns som om jag inte räcker till! å just nu är jag sjuk så inte ens träna kan jag göra..! allt känns verkligen sååå mkt botten just nu.. botten ja d va ju fint uttryckt.. SKIT är väl lite mer mina ord skulle jag tro.. mitt liv känns mer lr mindre skit just  nu! å ju mer jag tänker på d ju mer deprimerad blir jag.. Jag vill verkligen vara sådär glad som jag brukar vara, så alla som ser mig ska se den glada Freddie som bara älskar livet och allt av d innebär, å trots att d har vart mindre bra så har jag faktikst vissa dagar lyckats att sätta på d där leendet å vart glad fast att mitt inre har skrikit ut sin sorg.. men hur länge kmr d att hålla? hur länge kan man orka? jag vet inte.. inte så länge tror jag..
Ja att inte räcka till, så har många nog känt nån gång å den känslan är bara hemsk.. d går inte att kma ur den! vart är du när jag behöver dig? jag har massa underbara vänner men ibland så är jag bara såå ensam.. jag vet inte vem jag har var. vem kan jag lita på? jag litade på en person förut men hon svek, okej jag hade gjort fel, det kan jag inte kma ifrån men jag litade på att hon inte skulle säga ngt.. jag anförtrodde mig iofs till två stycken men båda ni svek.. d sårade mig mkt ska ni veta.. men nu har jag slutat att lita på er...
dom senaste månderna har d väl inte hänt så anmärkningsvärt mkt.. jag har tillbringat mesta tiden me att träna- när jag har vart ledig på fördagarna så har jag vart på gymmet å gått på olika pass å sen tillbringat många timmar i ishallen.. kaos på jobbet så där har man inte vart på ett tag, måste se till att skaffa ett nytt jobb..lite ångest över d oxå.. hmm
och icke att förglömma, jag å min pojkvän har gjort slut så nu är man singel.. woho ööh not! jo ibörjan brydde jag mig inte så mkt om d, vårt förhållande va inte d bästa me tanke på att han just nu bor uppe i boden så vi snackade knappt me varan och när vi väl gjorde d så blev d att vi rök ihop i telefon vilket ledde till att man avslutade samtalet för tidigt så man va sur.. han kom hem på helgen ibland oxå men d va innan d blev kaos på jobbet så då jobbade jag som ett as på både lördag å söndag så där fanns inte mkt tid kvar att ses heller.. så va skulle vi då göra? jo vi pratade om att "ta en paus".. å d vet jag ju från tidigare att d är lika med att göra slut.. såå så blev d, vi ansåg att d va bäst så.. d va inte rätt varken mot mig lr honom.. ingen mår bara av att bråka.. så en helg i september gjorde vi slut.. jag gick hem å va inte så ledsen för d.. vi är ju trots allt vänner å vi gjorde slut vänskapligt och gemensamt.. men d gick inte ens en vecka, d va sent å vi pratade i telefon.. å då hände d där som inte fick hända.. jag kände en klump i halsen å den bara växte, han märkte (fast vi pratade i telefon) och han sa att jag inte skulle gråta, att jag inte skulle va ledsen.. men d va för sent! jag grät å grät.. vi la på luren å jag grät hejdlöst.. gråta sig till söms är ingen höjdare mne d har blivit lite för mkt sånt på sistone..tyvärr..
2 veckor gick å jag va hemma hos honom på middag.. först va vi ensamma å då va allt som vanligt.. sen pratade ví å kom fram till att vänner INTE håller på sådär.. å guess what, jag grät igen... vi åt middag me hans kära mor å syster sen kollade vi på film å efter den va dags för mig att bege mig til bussen å vidare hem, i en halv timme satt jag i hans säng å tårarna rann ner för mina kinder..gick ner till bussen å dom fortsatte rinna, på bussen lika så, hela vägen hem gående från slussen rann dom.. såg väl inte allt för glad ut när jag kom hem, tvättade av mig å gick å la mig.. men storasyster kunde ju inte undgå att se att nånting va fel å då brast d för mig (igen).. jag la mig på sängen å bara grät! älskade lillsissan kom å vi låg å grät båda två till slut, av olika anledningar..
d värsta är att vi gjorde slut tillsammans, vi pratade om d och båda tyckte att d va d bästa att göra men men  man kan väl göra fel ibland? d va precis d jag gjorde, jag fattade nog fel beslut! jag skulle ha kämpat! kämpa för att bli lycklig!
Igårkväll va en sån där dag när allt bara brast igen.. satt å tänkte på livet and so on.. ojojoj vilken tabbe, d skulle jag inte ha gjort.. blev lite nere först och då kom jag på att för bara nån timme sen så hade jag fått frågan "hur är d?" å jag hade svarat att d är bättre.. men så va d ju inte..jag kmr förmodligen säga att d är bra när du frågar nästa gång oxå.. men d är bara en fasad.. mitt liv är inge bra just nu.. ja jag vet att vissa personer kmr tänka att jag bara klagar bara för att folk ska tycka synd om mig.. men nej så är inte fallet! jag har bara mig själv att skylla.. jag vet d! men jag vet inte va jag ska göra! känns som om jag är bortom all räddning! va så sjukt ledsen igår, men d blev lite bättre.. tack vare er! när jag kände mig som ensammast i världen så fanns NI där å ni ska veta hur mkt d betyder! å när jag messade dig..jag vet inte varför men jag va tvungen att få ur mig d å om du läser d här så ska du veta att jag inte vågade skriva d som jag skrev men jag litar på dig som sagt.. bara TACK för att du finns!
pepptalk av en annan kompis i nästan en timme.. satt mest å snyftade första delen av samtalet men d avslutades me lite skratt så tack så mkt! kändes bra att prata me dig.. du har mkt bra att säga..

Med d här lilla inlägget så får d nog räcka för idag.. känns som om jag har lättat lite på mitt hjärta å d är väl d som bloggen är till för..  vill avsluta d här me att jag vill säga att jag är sååå otroligt tacksam för att jag har mina vänner som ställer upp<3


Älska mig mest när jag förtjänar d som minst för d är då jag behöver d som bäst!

 








see ya<3